I motsats till vad ni alla tror så är jag faktiskt inte helt perfekt. Nästan, men inte helt. Tro det eller ej, men det är faktiskt sant. Ibland händer det till exempel att jag bråkar med min fru. Visst, jag är aldrig den som startar bråket, och jag är alltid noggran med att hålla mina argument inom ramarna för vad som är sakligt och vetenskaplig. Man skulle kunna säga att mina ledord i en argumentation är ”rim & reson”. Min fru däremot är mer bunden till känsloargument. Och inte sällan renodlade falsalier. Man skulle kunna säga att hennes ledord i en argumentation är ”fake news & sura”.

Som idag till exempel. Vi skulle gå ut och käka. Efter som vi är så kallat ”riktiga jävla sossar” så tänkte vi gå till någon  restaurang där våra rabattkuponger gäller. Restaurangen hade fått uteslutande dåliga reviews på nätet. Vi snackar av kalibern; ”hela släkten fick herpes av ratatouillen” och ”servitören skrek heil h*tler och sparkade min höggravida 11-åriga dotter i magen”. Men som sagt, vi är riktiga jävla sossar och vi hade en rabattkupong.

Lyckligtvis hann vi aldrig komma så långt att vi blev nazistsparkade i magen av servitören, och den enda könsherpesen vi har är vår egen (eller ja, rent tekniskt sett poolkillen med speedos på hotellet i Lanzarotes. Men vi har kommit överens om att aldrig ta upp det igen. Och dessutom har jag bett min fru tusen gånger om ursäkt för det lilla snedsteget). Hur som helst, vi kom aldrig fram till restaurangen, för att vi... eller företrädelsevis hon, började bråka.

Bråket var egentligen ingen stor grej. Men ni som varit länge i ett förhållande vet hur det är, småsaker kan eskalera till oanade höjder. Det kan vara en sån liten sak, så leder det ena till det andra, och rätt som det är så har hon fått blåmärken på halsen och då är det plötsligt man själv som är boven i dramat och måste be om ursäkt och köpa presenter (förslagsvis en polotröja), fast än det var hon som saltde maten för lite från första början.

Hur som helst, den här gången handlade det om adressen. Restaurangen låg på ”Lilla Kungsgatan” i en stad i norra Sverige. Inte helt osökt började jag, som vid tidpunkten fått en oootroligt komisk bild i huvudet, spekulera i var namnet ”Lilla kungsgatan” kommer ifrån. Jag förklarade för min fru, det som kanske är självklart för de flesta av oss, att adressen kommer ifrån en liten kung. Och så började jag, med ytterst målande beskrivning, förmedla den oootroligt komiska bilden jag hade i huvudet.

Det är alltså en pytteliten kung. Men ändå med en vuxen människas huvud, fast med små korta tjocka armar och ben. Och så är han jättearg för att ingen lyssnar på honom för att han är så liten. Så hoppar han upp och ner i sin tron, som är gjord för normalstora, så det ser hur kul som helst ut. *Boing, boing, stamp, stamp*.  Helt röd i ansiktet är han också.

Kul! Men det verkade inte min fru tycka. Hon hade till och med fräckheten att påstå att jag hade fel. Hon menade på att det finns kanske en ”Kungsgatan” någonstans i staden, och detta kanske helt enkelt bara var en mindre ”Kungsgatan”.

Ja, nu hör ju själva hur jävla korkat det låter. Klart man blir förbannad.

Och då undrar man ju inte helt osökt, varför dom skulle få för sig att bygga en liten gata i en stad för männiksor? Vem ska gå där? Pysslingar? Det hade hon förstås inte tänkt på, och försöker istället  fabricera ihop en efterkonstruktion om att det måste vara en kortare gata. Men vem fan bygger en kort gata? Då når den ju inte fram. Då försvinner ju hela meningen med gator! Det vore dessutom livsfarligt att bygga en liten gata mitt i en stad så brandbilar och ambulanser  inte kommer fram.

Vid det här laget insåg jag att fakta och sunt förnuft inte bet på henne, så jag föreslog istället, mycket pedagogiskt, att hon kunde testa att köra upp för ”Lilla Kungsgatan” med en brandbil. Gick det, och gatan inte är för trång, eller plötsligt tar slut och inte räcker hela vägen fram, så erkänner jag att jag har fel. Annars är gatan obestridligt döpt efter en liten Kung, helt i enlighet med min målande beskrivning. Det fattar ju vem som helst.

Och nu började hon inse att hon målat in sig i ett hörn, och började istället komma med undanflykter som att hon inte har någon brandbil. Och är det något jag hatar så är det när tjejer säger att dom inte har någon brandbil för att vinna en diskussion. Men någonstans kände jag ändå att jag behöver vara den förnuftiga av oss, innan det här bråket eskalerar ännu mer. Så jag höjde handen på ett pedagogiskt vis, för att liksom signalera att ”om vi inte sätter punkt för diskussionen här, och kan enas som två vuxna människor om att jag har rätt, så blir det baksidan av handen”.

Det fick inte riktigt önskad effekt. Istället låste hon in sig i bilen och storbölade i tjugo minuter, medan jag fick böna och be på parkeringen, och trots att vetenskapliga argument givit mig rätt i sakfrågan, gå med på hennes konspirationsteorier så vi till slut kunde gå och äta någon gång, och inte svälta ihjäl.

För att undvika att dra upp konflikten igen så valde vi dock att gå till ett annat ställe. Valet föll på thaimat. Rekommenderas skarp. Tänk förresten att det finns ett ställe där dom tycker om thaimat så mycket att dom käkar det det varje dag, och till och med har döpt sitt land efter det! Där har vi en fun fact som borde vara ganska safe att dela med mig av till frugan utan att det blir bråk.

Ps. Observera att delar av den här historien är aningen överdrivna eller påhittade, och det förekommer kanske en och annan sanning med modifikation. Som till exempel att det var hon som låste in sig i bilen och bölade och inte jag. Det kan också ha varit så att det var jag som fick bära polotröja i en vecka efter att ha klagat på maten.