Här om dagen, när jag som brukligt satt i godan ro och slösurfade på betald arbetstid, så var det nån pottklippt vegan med trassligt förhållande till sina exkrementer som delade en länk till den obskyra delen av internet som kallas för  ”mensen.se”. Ja, jag borde ha lärt mig vid det här laget att inte klicka på deras skit, men av någon tvångsmässig jävla anledning kan jag inte låta bli att elda upp mig själv över hur fucked up grejer dom pysslar med. Och om sanningen ska fram så krävs det inte särskilt mycket för att jag ska gå igång, en dålig dag räcker det i princip med att man röstar på Centern, kör en dieselbil nyare än 2008, eller är laktosintolerant för att jag ska dra iväg en trångsynt och ärekränkande kommentar från mitt trollkonto.

Hur som helst, ”mensen – forum för menstruation” är ett projekt (Gud förbarme mig om det är skattefinansierat) som drivs av en bunt nutids-hippies som med råge lever upp alla mina fördomar om personer som engagerar sig i den här typen av reglementsvidiga sammanslutningar. Hela grejen grundar sig alltså i en nästan religiös övertygelse om att mensen, tillskillnad från kroppens övriga slaggprodukter (som exempelvis klassikerna kiss och bajs), förtjänar att lyftas fram i rampljuset.

En av metoderna som man använder sig av är tydligen att ”menscertifiera” arbetsplatser. Ett projekt med otvetydiga paraleller till Onkel Kånkels högaktade sketch där Sture & Ture genomför en rad (mycket enkla) tester, så som ”analvibrations-testet” och ”klämma-ut-sekret-ur-tarmmynnings-testet”, för att erhålla ett högaktat ”analcertifikat”. Jag vet inte hur det är med dig, men jag skulle snare kunna välja bort ett företag som har ett menscertifikat på väggen. Eller en bagare med flensostlicens? Eller varför inte en taxichaufför med pungsvett-diplom på instrumentbrädan?

Asså,  jag vet inte riktigt vad deras drivkraft är? Om det är en jämställdhetsfråga? Eller om det rör sig om samma neuropsykologiska fenomen som frambringar Stockholmssyndromet vi alla (ja, du också ditt pervo) hyser inför våra egna stinkande fjärtar under täcket? Men en sak är säkert, dom skulle inte vara lika måna om att lyfta menstabun om var vi män som gick runt och bödde ur rövarna i tid och otid istället. Och man kan aldrig vara nog tacksam för att det inte är så. För vi män har redan nu uppenbara svårigheter med att hantera de slaggprodukter, vätskor, läten, gaser och odörer manskroppen producerar inom gränserna för vad som är socialt och hygieniskt accepterbart.

Jag vet bara hur jag själv hade haft det hemma om det var jag som hade mens. Jag hade inte ens fått sitta i soffan! Jag hade fått bära avsedda galonbyxor och, i bästa fall, gå på toaletten utomhus. I en provesorisk mulltoa som vi smällt upp på ovigd jord bakom huset. Eller så hade jag fått knalla trettio meter ut i skogsbrynet, gräva en grop med mina bara händer, sätta mig gränsle över den och blöda, och sen kraffsa över den med löv medan jag desperat försöker fäkta bort grävlinga och andra vilda djur som vill kalasa på blodet.

Tänk dig att hamna med ett brötigt, tribaltatuerat, grabbgäng med mens på flyget ner till Ayanapa. Tror du icke-binära Tova-Li med en kandidatexamen i feministiskt vegan-twittring kommer heja-på kranskommunfånarna från Säffle medan de skränar Björn Rosenström-hits, daskar varandra i pannan med använda tamponger och stå-mensar ner ringen på flygplanets samtliga toaletter? Nej, hon kommer starta en hashtag som kräver lagstiftning mot att vistas i offentliga miljöer under menstruationen!

Och hela kändiseliten kommer skriva under en namninsamling som Kjell Bergqvist personligen kommer signera med ett blodigt snail-mark. Joakim Lamotte kommer bli skogstokig och squirta mensblod i en lajvsändning från hans bil. Någon kommer dela filmen i Peter Springare-gruppen och en armé, enhetligt uniformerade i vargtröjor och foppatofflor, swishar hela fibromyrargi-sjukpenningen till Lamotte i affekt.

Sensmoral: Absolut ingen jävla aning. Ganska säker på att det inte finns någon. Men nu har jag fått en rad mycket obehagliga inrebilder att tampas med när jag ska sova. Det kommer krävas år av terapi och elchocker för att sudda bort dom från hjärnan.